snackekvart med Nikola Matisic

Tävlingsidrottens fascistiska grundtanke

Sverige vann VM och OS i Hockey. Fantastiskt va duktiga dom e. Dom tränar stenhårt, offrar sin ungdom och sina kroppar åt en svårbemästrad fysisk konstform som orsakar större skador på kroppen än de allra flesta kampsporter och dessutom handlar om att inte tygla sin vrede utan att släppa lös den.

Som representanter för vårt land ger hockeylandslaget vår nation en högre rankning internationellt... men på vilket sätt? Varför denna VM-hysteri?

Grunden till njutningen av idrott är uppskattningen av det överlägsna råmaterialet hos en människa gentemot andra, fascismens grundpelare och absolut inte alls det Nietzsche menade med übermensch. Precis som man svindlar vid tanken på Blåvalens storlek så hisnar man av gepardens fantastiska snabbhet eller isbjörnens styrka. Alla idrottsmän tränar lika hårt, äter lika mycket, tar lika mycket steroider. Det enda som skiljer dem åt i slutändan är de fysiska grundförutsättningarna och det är dessa vi hyllar. Det fantastiska i att en människa är bäst, bättre än de andra, tack vare sina medfödda egenskaper. Och denna individ har beslutat sig för att överträffa andra individer, att visa dem att just han eller hon faktiskt är bäst, för att verkligen gnida in detta faktum i sin omgivning. Publikens njutning blir så mycket större när denna instinkt sammanfaller med internationella tävlingar. Ett helt land får visa ett annat land vilka som har bäst gener, vilka som utan att behöva göra något ändå är bättre. Vi njuter av att motståndaren tydligt bevisats och dokumenterat med olika mätmetoder som ett sämre exemplar. Vi njuter av att få visa världen att även den bästa motståndare saknar våra fantastiska förutsättningar. Tanken att alla svenskar har något specifikt gemensamt med det vinnande idrottslaget är naturligtvis befängt, men människan är, som sagt, irrationell och befängd i sina vardagliga mentala funktioner.

Vad leder då denna triumfartade motståndarförnedring till? Vad är poängen med Champions League där egentligen bara de fyra rikaste lagen har chans att vinna? Det ser man på gatorna efter och under matcherna och supportrar emellan. Man ser det på varenda krog som visar matcher där landsmännen är smarta om dom låtsas falla i målområdet medan motståndarna är usla kannibaler när de tacklar för hårt. Denna brutala egocentrism är grunden i all sport-åskådarmentalitet och det är ovärdigt vårt moderna samhälle. Varför ska vi glädjas när Spanjorer gråter av olycka på fotbollsplanen efter en förlorad semifinal? Varför ska vi skrika av lycka när Polackerna torskar i handboll? Dom har ju kämpat precis lika mycket som våra landslagsmän/kvinnor. Jag har inget särskilt genetiskt samband med Foppa eller Pillan, antar jag, men kanske med Kostelic. Borde jag heja på henne då i Slalom? Eller Henke Larsson? Hans gener e väl knappast helt svenska. Jag har ju mer gemensamt med andra operasångare än andra svenskar! Visst? Landet som fostrade mej? Men det var inte ett helt land som fostrade mej! Det var bara några få individer. Gemenskap? Ja, det är finst med gemenskap. Men skall man skapa gemenskap enbart genom att krossa en utomstående motståndare som jag ändå inte tycker illa om? Det vill jag inte vara med om. Det är både idiotiskt och barnsligt. Och faktiskt farligt i det långa loppet. Speciellt när det finns så många som tycker att det är fint att hata sin motståndare under vissa tillfällen. När det är tävling, då tappar man plötsligt sina mänskliga värderingar och blir en grobian. Nej, det är ovärdigt och jag skäms över det cerebrala nödstoppet som många människor utför på sig själva under dessa tillfällen.

Varför vill vi att folk från vårat land skall krossa allt motstånd om det inte är för att visa att vi Svenskar är bäst genetiskt och mentalt? Det är som att idrottsmännen slåss för vårat land nu när erövringskrig är passé. Istället sker en slags kulturell krigföring där Pagrotsky (vår kulturelle Napoleon kanske han tänker) kallar fotbollsmatch för en kulturell händelse. Hmnja, då kanske en snygg avspark är ett konstverk. Vad ville skaparen av det konstverket då säga med sitt konstverk? Är inte konst något man skall reflektera över och fördjupa sig i? Något som skapar mening i vidare bemärkelse? Skall våra idrottssoldater krossa motståndet nästa gång också, den blågula skridskoarmén skövlar allt i sin framfart. Och är det inte så att det är inom idrotten som invandrare framför allt kan ta sig fram? Kämpar för sitt nya land. Varför är det lättare för invandrare just inom idrotten? Är det för att idrottsledare är så öppensinnade eller är det för att vi inte bryr oss om utövaren utan bara det faktum att det är vi som är representerade? Utövaren är bara vårt redskap för idrottslig dominans över motståndaren.

-HA HA vi hann välja vapen först! Vi valde den där snabba starka saken med mord i blick! Vi kan kalla honom Kalle! Spelar ingen roll var han e ifrån.

Vi måste vara på det klara med att internationell idrott inte är något snällt och förbrödrande. Det är en blodig kamp mellan utövare och mellan nationer, den delar upp oss i motståndare där tidigare inga fanns.

Inser man detta och kan hantera det, ja, då kan det nog vara OK med idrott. Till och med kul!

posted by Nikola @ 4:02 PM