snackekvart med Nikola Matisic

Så jäkla skönt när man får tecken om att man tänkt rätt

Forskningen bygger alltid på antaganden eller serendipiteter, man drar de möjliga slutsatser vetenskapsmän kan komma överens om enligt den kunskap man redan har och antar en följdeffekt om ett område där vetenskaplig konsesus saknas. Sedan experimenterar man för att se om det stämmer.

Mina diskussioner om människors känsla för moral och vilja att samarbeta, känna medkänsla och verka för samhällets och sina medmänniskors bästa har alltid varit baserade på det antagandet att hjärnan hos de flesta behöver samarbeta med andra människor genom att abstrahera deras sinnesstämning och simulera den in i sin egen värdkropp för att på så sätt kunna samarbeta bättre med andra individer. Det är vad vi kan kalla "godhet" samt "social förmåga" i kombination med varandra.

Forskningen verkar instämma i detta antagande, vilket är otroligt fascinerande. (se även referens i DN) Det betyder att godhet är en form av intelligens, en typ av högre förståelse. Den yttersta godheten innebär alltså inte att överdriva andra människors lidande i sin egen kropp (internalisera den) utan att maximera effekten av samarbetet mellan människor genom underlättandet av kommunikation.

Vissa individer är så överdrivet medkännande på grund av att de saknar en barriär mellan en annan persons lidande och sin egen medkännandefunktion. Därför lider de svårt av euforiska individer eller individer som gärna lever ut sina känslor i stor utsträckning. Man bör inte vara sjukligt medkännande, kan man säga. En konst att bemästra, med andra ord.

posted by Nikola @ 12:33 PM