Engelsmännens Isolationistiska Opraktiskhet
Det är inte bara tunnelbanan i London som får mej att tvivla på mänsklighetens berättigande. Visst, tunnelbanesystemet är förvisso ett av alla dessa vackra helveten på jordklotet med sina underdimensionerade råttunnlar alla dessa miljoner människor dagligen måste kravla fram genom, och visst där finns inget syre, men överfyllt av mikroskopiskt lungförödande metallflis från bromsar och räls och alla kalkade väggar skapar en akustisk mardröm där allting skriker och slamrar långt över alla kända tröskelvärden. En konversation sker medelst gallskrik. Förvisso känner inte heller många passagerare till vett och etikett utan pressar sig terminatoraktigt in i sardinvagnarna med hänsynslösa armar innan de utviljande passagerarna ens börjat klämma sig ur brottargreppet ut under avspärrande svettiga armhålor och håriga turistbukar. Men det är inte detta england jag vill påpeka utan det är följande;
Vattensystemen.
Det finns inga vattentorn utan alla hus har varsin liten dunk uppe i taknocken. Effekten är samma som om min roommate (ännu en påverin i mitt svenska vokabulär) spottade i duschröret.
I köket finns bara varmvatten i en minut, sedan blir det enbart kallt. Man skall tydligen hälla varmvatten i en dunk och sedan lägga disken däruti. Sedan skall man avskölja disken med kallt vatten.
Fortfarande finns åtskilliga platser, däribland alla handfat på Gordon Ramseys fabulösa husmanskost-restaurang Claridges, med en kran för kallt och en för varmt.(???)
Duschmunstyckena på alla duschar i hela operahuset är fasta, går ej att röra och sitter så tätt intill väggen att man måste kravla utmed väggen för att uppnå en kroppsrenande effekt. Problemet med det är att reglage-spaken för vattentemperaturen enkelt ställs om om man ens nuddar den. Förvisso finns åtskilliga balettdansörer och andra kontortionister i huset men jag tror inte det var tanken. När jag funderar lite till slår det mej att det nog inte fanns någon tanke. Det är det makabra; duschar och deras system har tillverkats och monterats helt utan minsta eftertanke! Det är bisarrt, det är upprörande.
Alla känner ju till de skandalöst illa byggda husen i england. Vi svenskar skrattar åt att vattenledningarna sitter utanpå husen. Till och med jag skrattade tills jag var tvungen att bo i ett sådant hus. Orsaken till vattenrörens placering är att man kommer åt dem bättre när de springer läck!! Ha ha, nä allvarligt talat, jag misstänker att det är för att vattenledningarna placerats där i efterhand. Husen är gamla i england. Mycket gamla. De saknar isolering och värmesystem. Allting sker isolerat och olika beroende på hur varje hus beslutat om sin lösning. På vintern är standarden så att man bara värmer husen då de inneboende är vakna. Temperaturen sänks på natten då man bör sova och höjs under den korta period man skall äta frukost. Allt enligt en elektronisk tidspassare. Det finns naturligtvis ingen luftreglerare i dessa hus utan man får öppna ett fönster.
En annan upprörande detalj är alla dessa olika kontakter och sladdar och knäppa standarder. Det finns flera olika kontakter i väggarna, jag har två, en för alla apparater och en för lampor. Varför? Ingen aning. Dom är helt olika varandra, totalt inkompatibla. Jag har en telefonoperatör och en annan som står för mitt bredband. Dom var tvungna att borra ett nytt hål i väggen ut på gatan och häfta fast en svart sladd utanpå muren för att installera bredbandet. Det fanns inget annat sätt. Vill jag byta bredbandsleverantör kommer dom hit och sätter i en ny kabel från gatan uppför muren genom väggen och in i rummet. Till slut har murgrönan inget val längre utan måste lära sig hantera svarta kablar.
I köken saknas totalt en standard. Ofta i engelska kök måste man stänga köksdörren för att komma åt soptunnan under vasken eller stänga diskmaskinen för att komma åt besticken eller andra tetrisliknande manövrar. Det är så dumt och opraktiskt att man ibland måste stanna till för att det svartnar för ögonen.
När man handlar på de stora mataffärerna finns det efter kassan på rullbandet bara en enda insamlingsplats för de varor man fått laserskannade. Därför måste alla kunder som väntar att betala också stå och se på när man packar sina varor. Det existerar ingen avskiljare så att flera kan packa samtidigt. Gör Sainsburys inga studieresor?
Egentligen tror jag att det är dåligt för mej att skriva om detta, det är nog rent av skadligt. Kanske drivs jag snarare in i strukturvansinne än att exorcera dessa användargränssnittliga demoner genom att dokumentera min irritation. Vi får se, vi använder mig som "Gris från Guinea".
Kontentan av allt detta är typiskt för England som helhet. Det finns inga enhetliga system, inget koordinationstänkande, ingen tilltro till enkelheten i förstudier. Därför har vi i London heller inga lättförståeliga gatlinjer utan bara en massa konstiga Cul-de-sac och därför villar man bort sej så lätt.
Det är läskigt med system där den lilla enkla människan helt försvinner i Kafkas beskrivna sociala maskiner. Samtidigt är det just så i mötet mellan maskin och människa där den största mänskligheten krävs av konstruktörer och hantverkare. Det är mänsklighet som driver de främsta stadsplanerare och ingenjörer. Inte kärleken till system i sig.
Så jäkla skönt när man får tecken om att man tänkt rätt
Forskningen bygger alltid på antaganden eller serendipiteter, man drar de möjliga slutsatser vetenskapsmän kan komma överens om enligt den kunskap man redan har och antar en följdeffekt om ett område där vetenskaplig konsesus saknas. Sedan experimenterar man för att se om det stämmer.
Mina diskussioner om människors känsla för moral och vilja att samarbeta, känna medkänsla och verka för samhällets och sina medmänniskors bästa har alltid varit baserade på det antagandet att hjärnan hos de flesta behöver samarbeta med andra människor genom att abstrahera deras sinnesstämning och simulera den in i sin egen värdkropp för att på så sätt kunna samarbeta bättre med andra individer. Det är vad vi kan kalla "godhet" samt "social förmåga" i kombination med varandra.
Forskningen verkar instämma i detta antagande, vilket är otroligt fascinerande. (se även
referens i DN) Det betyder att godhet är en form av intelligens, en typ av högre förståelse. Den yttersta godheten innebär alltså inte att överdriva andra människors lidande i sin egen kropp (internalisera den) utan att maximera effekten av samarbetet mellan människor genom underlättandet av kommunikation.
Vissa individer är så överdrivet medkännande på grund av att de saknar en barriär mellan en annan persons lidande och sin egen medkännandefunktion. Därför lider de svårt av euforiska individer eller individer som gärna lever ut sina känslor i stor utsträckning. Man bör inte vara sjukligt medkännande, kan man säga. En konst att bemästra, med andra ord.
Den moraliska inkonsekvensen
Ofta uppstår en debatt i Sverige som kräver en underförstådd acceptans för mygel, fusk, lagbrytande eller helt enkelt moralisk inkonsekvens. Vissa kallar det hyckleri, jag nöjer mej med att von oben konstatera att vissa inte tänker tillräckligt bra.
Oavsett om det handlar om
vardagsbrott som beivras med lagens svartvita synförmåga eller om makthavares betydligt friare och
beivringslösare livsstil, så handlar det i grund och botten om att vi alla accepterar en intellektuell och moralisk inkonsekvens i alla dessa resonemang. Dels för att det kräver ett långledat abstrakt tänkande att verkligen se situationen, vilket är ointressant för en reaktionär och impulsstyrd aggressionsflock och dels för att det inte säljer att diskutera sådant. Det säljer inte röster och det säljer inte lösnummer.
Om M-ledaren Reinfeldt resonerar som att han kan slippa vara medlem i Kyrkan pga sin ateism och ändå medverka i kyrkliga sammanhang som sitt eget giftermål eller sina barns dop, tyder det inte på en själslig cynism? Han hånar kristet troende genom att utnyttja deras gudomliga symboler, enbart för att han vill använda deras fint pampiga ekande stenbyggnad. Han använder sig i dessa ceremonier av de tomma och meningslösa orden om gud, Jesus och andra spökämnen, och ljuger därigenom inför sina vänner, sina älskade och inför prästen (får jag förmoda). Om han däremot inte är Ateist utan bara är riktigt slarvig med sitt medlemsskap, då har han låtit bli att betala kyrkan åtskilliga tusentals kronor av sin inkomst, och på så sätt antytt att hans kristenhet har många hål och luckor, en moralisk labyrint av ofullkomlighet, kan man säga. Vem vill att en sådan snurrgubbe ska vara statsminister? Om han verkar så inkonsekvent om sin egen inre övertygelse, är då hans politiska ledstjärna annorlunda? Är inte det mycket närliggande själsområden? Det lutar åt att han antagligen är en mycket osofistikerad förortssvenne som gillar käka&kröka, TV och Tom Clancy.
Tävlingsidrottens fascistiska grundtanke
Sverige vann VM och OS i Hockey. Fantastiskt va duktiga dom e. Dom tränar stenhårt, offrar sin ungdom och sina kroppar åt en svårbemästrad fysisk konstform som orsakar större skador på kroppen än de allra flesta kampsporter och dessutom handlar om att inte tygla sin vrede utan att släppa lös den.
Som representanter för vårt land ger hockeylandslaget vår nation en högre rankning internationellt... men på vilket sätt? Varför denna VM-hysteri?
Grunden till njutningen av idrott är uppskattningen av det överlägsna råmaterialet hos en människa gentemot andra, fascismens grundpelare och absolut inte alls det Nietzsche menade med übermensch. Precis som man svindlar vid tanken på Blåvalens storlek så hisnar man av gepardens fantastiska snabbhet eller isbjörnens styrka. Alla idrottsmän tränar lika hårt, äter lika mycket, tar lika mycket steroider. Det enda som skiljer dem åt i slutändan är de fysiska grundförutsättningarna och det är dessa vi hyllar. Det fantastiska i att en människa är bäst, bättre än de andra, tack vare sina medfödda egenskaper. Och denna individ har beslutat sig för att överträffa andra individer, att visa dem att just han eller hon faktiskt är bäst, för att verkligen gnida in detta faktum i sin omgivning. Publikens njutning blir så mycket större när denna instinkt sammanfaller med internationella tävlingar. Ett helt land får visa ett annat land vilka som har bäst gener, vilka som utan att behöva göra något ändå är bättre. Vi njuter av att motståndaren tydligt bevisats och dokumenterat med olika mätmetoder som ett sämre exemplar. Vi njuter av att få visa världen att även den bästa motståndare saknar våra fantastiska förutsättningar. Tanken att alla svenskar har något specifikt gemensamt med det vinnande idrottslaget är naturligtvis befängt, men människan är, som sagt, irrationell och befängd i sina vardagliga mentala funktioner.
Vad leder då denna triumfartade motståndarförnedring till? Vad är poängen med Champions League där egentligen bara de fyra rikaste lagen har chans att vinna? Det ser man på gatorna efter och under matcherna och supportrar emellan. Man ser det på varenda krog som visar matcher där landsmännen är smarta om dom låtsas falla i målområdet medan motståndarna är usla kannibaler när de tacklar för hårt. Denna brutala egocentrism är grunden i all sport-åskådarmentalitet och det är ovärdigt vårt moderna samhälle. Varför ska vi glädjas när Spanjorer gråter av olycka på fotbollsplanen efter en förlorad semifinal? Varför ska vi skrika av lycka när Polackerna torskar i handboll? Dom har ju kämpat precis lika mycket som våra landslagsmän/kvinnor. Jag har inget särskilt genetiskt samband med Foppa eller Pillan, antar jag, men kanske med Kostelic. Borde jag heja på henne då i Slalom? Eller Henke Larsson? Hans gener e väl knappast helt svenska. Jag har ju mer gemensamt med andra operasångare än andra svenskar! Visst? Landet som fostrade mej? Men det var inte ett helt land som fostrade mej! Det var bara några få individer. Gemenskap? Ja, det är finst med gemenskap. Men skall man skapa gemenskap enbart genom att krossa en utomstående motståndare som jag ändå inte tycker illa om? Det vill jag inte vara med om. Det är både idiotiskt och barnsligt. Och faktiskt farligt i det långa loppet. Speciellt när det finns så många som tycker att det är fint att hata sin motståndare under vissa tillfällen. När det är tävling, då tappar man plötsligt sina mänskliga värderingar och blir en grobian. Nej, det är ovärdigt och jag skäms över det cerebrala nödstoppet som många människor utför på sig själva under dessa tillfällen.
Varför vill vi att folk från vårat land skall krossa allt motstånd om det inte är för att visa att vi Svenskar är bäst genetiskt och mentalt? Det är som att idrottsmännen slåss för vårat land nu när erövringskrig är passé. Istället sker en slags kulturell krigföring där Pagrotsky (vår kulturelle Napoleon kanske han tänker) kallar fotbollsmatch för en kulturell händelse. Hmnja, då kanske en snygg avspark är ett konstverk. Vad ville skaparen av det konstverket då säga med sitt konstverk? Är inte konst något man skall reflektera över och fördjupa sig i? Något som skapar mening i vidare bemärkelse? Skall våra idrottssoldater krossa motståndet nästa gång också, den blågula skridskoarmén skövlar allt i sin framfart. Och är det inte så att det är inom idrotten som invandrare framför allt kan ta sig fram? Kämpar för sitt nya land. Varför är det lättare för invandrare just inom idrotten? Är det för att idrottsledare är så öppensinnade eller är det för att vi inte bryr oss om utövaren utan bara det faktum att det är vi som är representerade? Utövaren är bara vårt redskap för idrottslig dominans över motståndaren.
-HA HA vi hann välja vapen först! Vi valde den där snabba starka saken med mord i blick! Vi kan kalla honom Kalle! Spelar ingen roll var han e ifrån.
Vi måste vara på det klara med att internationell idrott inte är något snällt och förbrödrande. Det är en blodig kamp mellan utövare och mellan nationer, den delar upp oss i motståndare där tidigare inga fanns.
Inser man detta och kan hantera det, ja, då kan det nog vara OK med idrott. Till och med kul!
