Risksamhället
Inom en tidsaxel vilande på en exponentiellt utvecklande upplysningslinje uppstår så småningom en förändring från det informationssamhälle vi lever i till ett risksamhälle. Den kollektiva uppfattningen om vår tillvaro med dess förtjänster av industrisamhällets goda och livsförbättrande effekter uppnår en maximal effekt varefter riskerna växer sig större än förtjänsterna. Denna barriär har länge sedan passerats. I och med informationssamhället har den kollektiva uppfattningen om detta hunnit ifatt oss nu, nu eller inom en snar framtid.
Risksamhället.
Om detta och mycket annat skriver
Ulrich Beck och Elisabeth Beck-GernsheimDet är just inom viljan att kommunicera mellan människor, att utbyta samförstånd, som den största meningen kan finnas. I synnerhet då man är oense. Att kommunicera och uppleva medkänsla. Även med de främsta meningsmotståndare. Det är där både postmodernismen och religionen felar och utestänger, river ned samhällsbygget och den mänskliga utvecklingen mellan individer och folk.
Läs vidare -
Litterär kritik och essäistik
Det bisarra filmstödet
Jag rekommenderar att du letar upp och ser filmen "Nå't i kikaren" (originaltitel på bio var: "
Mongolpiparen") av Manusförfattare
Hans Iveberg och regissör
Alexander Moberg. Förbered dej på framförallt en upplevelse i verklig skräck och förvirring. Den filmen inhämtade 4 miljoner kronor i förhandsstöd från den svenska långfilmskonsulten. Intressant. När det totala stödet för all långfilmproduktion i Sverige uppgår till 95 miljoner kronor kan man undra vilka kriterier som gäller för att beviljas
detta stöd.
Hur kunde "Tre Solar" över huvud taget låta som en rimlig idé? Eller var det ett experiment i galenskap? Dessutom har reglerna konstruerats så att de mest publikt framgångsrika också erhåller "efterhandsstöd". Hur skulle detta unika regelsystem kunna överföras till andra kulturella områden utan att förespråkarna skamset tvingas erkänna sin missriktade girighet? Missriktad - i och med områdets inbyggt osäkra förtjänstfaktor. Det är inte många
Svenska storsäljande någonting över huvud taget som jag vill ge ytterligare stöd efter att de redan kammat hem miljontals kronor, precis som jag inte vill vare sej före, efter eller mellanhandsstödja en svensk Tom Clancy eller Dan Brown, skräpläsningens yttersta barriär innan den mentala
händelsehorisonten. Det borde helt enkelt finnas ett förströelsehantverksinstitut. Människor som sysslar med förströelsehantverk kan däri söka stöd för sitt hantverk. Man kan få pengar för att skapa ett nytt Yatzy eller en ny TV-serie i tusen delar om tre snygga gymnasieungdomar från Malmö som egentligen är uråldriga vampyrer, fast goda, och enbart dricker Lingonjos och har fiender som är vildsvin som kutar omkring i skogarna (Lykantroper, naturligtvis) och håller vakt. Eller varför inte en rafflande actionrulle om Karl XII med nån av grabbarna Skarsgård som Kalle?
Naturligtvis måste efterhandsstödet tas bort omedelbart (det ligger på sammanlagt 63 miljoner kronor och utgår automatiskt till de filmer med mest biljettintäkter) och likt Danmark omfördelas bland de filmskapare med utmanande och originella idéer. Över huvud taget verkar det Danska filmtänkandet eftersträvansvärt.
Jag ser fram emot
Jens Assurs utveckling. SVT trippelvisar även ett reportage om honom i början av februari. SVT2 K special 3e feb 20:00 (alt. SVT1 5/2 samt SVT2 9/2)
Johan Wahlström får förklara sej i DN
En intressant debatt har blossat upp på
DNs kulturdebattsidor angående
Johan Wahlströms artikel i ordfront; "Israels regim styr svenska medier". Debatten som, censurerad, kan växa elakartat. Bra att den istället publiceras i sin helhet. I synnerhet som det finns
många utgångspunkter i detta ämne. Märkligt att det alltid är enstaka journalister som svarar för de besvärligaste utrikespolitiska iakttagelserna och kommentarerna. Vad gör UDs ledning förutom att utlämna folk till CIA, glömma telefonsamtal eller gå på Barnopera? Nej, cyniska skämt åsido.. den svenska modellen är tydligen att ligga under radarn och spara på krutet. Visserligen kan man anklaga även DN för en tydlig ängslig lamhet i frågor som
Vanunu eller inledningen till Irakkriget, men de trendkänsliga ledarskribenterna har en förmåga att acceptera faktum när den till slut stirrar dem i ansiktet och andas imma på deras läsglasögon. Det är väldigt svenskt, om något kan vara det. Man får aldrig tro att man vet bättre än andra, tydligen. Även när man gör det.
Transportsystem i London
Det formodligen mest avhumaniserande och degraderande man kan gora i London ar att aka tunnelbana. De kontinuerliga forseningarna, de hoga priserna, det fruktansvarda ovasendet som sakerligen ar skadligt for horseln, den paniska klaustrofobin i de alltfor underdimensionerade tunnlarna utan flyktvag, folkmangden, de svettiga stinkande manniskor som med andan i halsen river sej genom alla andra sill-sammanpressade resenarer for att hinna ut innan vantande passagerare pa perrongen pressar sig in. Det skulle lika garna kunna finnas en liten amfiteater placerad innan utgangen varpa man infor publik far arslet undersokt av en tunnelbanefunktionar i deras lysande gula arbetsklader.
Det varsta ar att det inte finns nagot alternativ.
Onödiga religioner
Om det är något jag irriterar mej på är det människor som lever i en fantasivärld som påminner om rollspel eller extremt artificiella sociala konstruktioner, som 1890-talets england, exempelvis. Eller, för den delen, fundamentalistiska samfund idag. Pelle Poluha och hans sajt
"basun" är en representant för denna hemska värld där alla värderingar är artificiella och baserade på ett skrämseltänkande
långt från allt som naturligt är. Den religiösa fundamentalismen som många individer lockas av med enkla svar och enkla regler är tilltalande för många människor som behöver regler för att klara sej.
De innehåller alla de klassiska missuppfattningarna som saknar korrespondens med allt vad logiskt och rationellt tänkande heter (vilket i och för sej är ett verk av satan om man ska lyssna till dessa dumma människor). Homosexualitet är "onaturligt" och därför syndigt eftersom det inte leder till fortplantning (till skillnad från oralsex då? Eller onani? Eller alla vetenskapens läkemedel? Eller fordon? etc etc) eller att George W Bush är inte så dålig som han beskrivs som i media (han beordrade ett krig med hundratusentals döda civila som offer, ljög om Saddams massförstörelsevapen, förespråkar tortyr som giltig förhörsteknik).
Men de attacker mot sekulära humanister som jag har svårast för handlar om avsaknaden av ödmjukhet inför all religions totala avsaknad av resonlighet. Eftersom Pelle Poluha och liknande religionsentusiaster utan erfarenhet eller kunskap i de mest grundläggande orsakssamband eller kausalsystem.
Det finns inget som tyder på att det "måste" finnas någonting som orskar vår existens i den beteckningen att en egensinnig vilja är inblandad. På samma sätt som kristna hävdar att en gud är inblandad i vår existens, kan jag med exakt samma berättigande hävda att en burk majonnäs har skapat vår tillvaro. Om jag hävdar min övertygade tro på den 40%-iga majonnäsburken kan ingen hävda motsatsen, av samma orsak som gudstroende hävdar sin heliga tro. Jag kan dribbla etymologiskt med ord som "lita", "tro", "veta" eller till och med "känna". Det är enbart en fråga om kommunikationsvilja. Vill jag bevara mitt inre för mej själv och inte försöka finna den djupaste gemensamma nämnaren med min medmänniska uttrycker jag en religionstillhörighet och förklarar alltså min oförmåga att kunna uttrycka mej mer specifikt.
Samtidigt använder sig alla individer i världen av förutfattade meningar. Jag har aldrig varit på sydpolen, inte ens i närheten. Ändå är jag övertygad om att den existerar. Böcker visar bilder, TV-program visar pingviner och människor med biologexamen och stora skägg (och Canada-.goose-jackor) berättar ingående om miljön. Därför tror jag på sydpolen. Liknande argument finns inte om en Gud. Ingenstans.
Den nihilistiska livsåskådningen verkar för många trist och grå. Det är för mej ofattbart. Hur kan man inte annat än hisna inför det fantastiska att liv uppstått i denna märkliga enorma existens som är universum? Mitt inne i denna virvlande enormitet har liv uppstått, till slut. Det är alltid troligt att en otrolig förutsägbarhet inträffar inom en tillräckligt lång tidsrymd, men det bästa är att vår hjärna har förmågan att uppleva materiens sönderfall (tid) emot kaos. Det är så pass enormt att tänka sig detta, och att vi bara har detta enda futtiga liv genom vilket vi upplever det, att värdet av livet blir så enormt, så ogripbart heligt. Att genomföra mord eller dödsstraff i denna existens är det värsta brottet mot denna värld. När vi med vår oftast medfödda medkänsla lever oss in i andra människors liv kan vi känna värdet av denna enkla existens och denna enkla utsatthet som när som helst kan utplånas eller drabbas av plågor och lidanden.
För detta behövs ingen religion, ingen gud. Vi behöver inga andra lagar än de vi skapar själva utefter dessa mänskliga förstånd som hyllar vår ensamhet och utsatthet i universum. Vår korta upplevelse av liv på denna, än så länge, grönblåa planet.
Jag rekommenderar
Michel Onfrey, en enastående personlighet och ett avancerat intellekt. Han kommer snart ut med en översättning till engelska av sin bok
"Om Ateism; en avhandling om det fysiska i metafysiken". Med stort engagemang skriver Onfrey om den tragiskt avstannade upplysning som världen genomgår, och den återkommande religiösa fanatik som totalt blockerar all intellektuell utveckling.
Aggressiv Ödmjukhet
Jag har full förståelse för sådana som
Tom Cruise som stämmer medier som insisterar på att håna honom, oavsett om hans sexuella inriktning är särskilt relevant. Det är själva den elaka inställningen från medier med det tydliga målet att leta efter svagheter hos de kändaste individerna som är så farlig. Redaktörer som ansvarar för aktieägarnas pengar skiter fullständigt i personen de häcklar, så länge folk köper deras publikationer och annonsörer hänger på.
I den mindre sfären, den mer personliga, gäller samma regler, om någon utsätter dej för trakasserier måste du svara med samma styrka men utan att trakassera tillbaka. En
klassisk konflikt som visar faran med att luras in i ett evigt meningsutbyte är konflikten mellan exempelvis Evolutionister och förespråkare för Intelligent Design eller mellan historiekännare och förintelseförnekare. Ofta är argument från ID-are eller revisionister så irrationella och känslomässigt färgade att det är svårt att behålla sansen i en sådan diskussion. Att i dessa fall börja diskutera detaljer och enstaka fall är att på ett plan sanktionera detta hänsynslösa tänkande. Ofta möter man argument som; "du förstår bara om du
vill förstå", alltså precis det motsatta av deras egen inställning som oftast är en total oförståelse för ett detaljerat orsakssamband.
Även i de små sammangen möter man människor som inte kan sluta sprida sin galla runt sej, av olika orsaker. Att vända andra kinden till är inte ett klokt motvapen. Inte ens den
mytiska och högfärdige Jesus använde sig alltid av den metoden. Samtidigt riskerar man att, om man använder sej av sin attackerares paradigm, agera emot sin moraliska övertygelse.
Alltså:
En förespråkare för Intelligent Design vill alltid få dej att börja diskutera de små men uppenbara gap i de kronologiska gapen i benlämningar och fossila representationer för Evolutionen. Allt för att undvika det logiska krumsprång som det är att över huvud taget behöva en Intelligens som igångsätter hela denna process. Ytterligare problem för ID-förepråkare är den
"perfekta" design som innebär att den molekylära strukturen på hormoner slutar fungera med en enda liten beståndsdel borttagen. HA! I min mening är detta en dålig design... Återigen, man får inte deltaga i motståndarens paradigm.
Samma sak med revisionister, att bege sig in på den farliga vägen att diskutera huruvida 6 eller fyra miljoner (eller trettio tusen) judar mördades och huruvida de Ungerska Judarna var inblandade i förföljelsen av sina egna eller inte är en farlig diskussion eftersom den förutsätter från början att Hitlers uttryckliga projekt att få bort och utse en specifik folkgrupp från jordens yta är osann. Förintelsen handlar om obeskrivlig mänsklig ondska, framför allt. Inte om siffror, även om de siffror på 6 miljoner mördade under Hitler-massakern är baserade på
SS egna siffror. Historiskt kunniga personer känner självfallet till kommunisternas massmord och fortfarande outredda skuld. Det förtar dock inte den obeskrivliga ondskan som varje genocid-akt är, Darfur, Ruanda, Hitler-Tyskland och andra.
Likaledes när en person i ens omgivning beter sig elakt eller aggressivt måste man istället för att anta samma beteende; snabbt påpeka att personen är otrevlig och be att få undslippa sådant för all framtid. Om otrevligheterna fortsätter måste man höja sitt aggressionsförsvar både genom att förklara för hela sin omgivning att man inte står ut med personen (utan att förtala individen) och genom att konstant hålla personen långt borta. Det är fullt acceptabelt att skrika åt en individ "låt mej vara, din idiot". Det enda man inte får göra är att använda samma angreppsparadigm som
mobbaren.
Mickel i natten
Klockan tre på natten, en halvtimme från centrala stan i London, mitt bland husen, börjar en grannhund skälla frenetiskt. Tre korta skall, misstänkt likt en papegoja. Sedan tyst ett par sekunder. Så tre skarpa skall till. Nästan som ett hojtande. Det värsta är den oregelbundna tystnaden- ibland börjar hundskrället skälla nästan direkt och sedan tystnar den flera minuter. Otroligt irriterande. Jag som har föreställning nästa dag. Ljudet i sej är också märkligt, nästan mänskligt. Är det möjligtvis en galen människa som försöker låta som en jycke? Min osäkerhet får mej att spänna öronen inför nästa uppstyckade fanfar. Där! Ja, nä jo kanske..
Nästa ljud får håren att resa sej på nacken. Som om tre äldre damer skubbar fram utmed gatan framför huset och skränar, väsande och om vartannat. Fram å tillbaka nerför gatan. Ljudet är så bisarrt att jag måste se vad som pågår. Jag pressar mej upp ur sängen; Näää redan FEM e hon.. ååhh..
Väl vid fönstret får jag direkt min förklaring. Tre rävar.
